Jag har nyligen kommit att inse att jag är något extremt likgiltig när det kommer till människor. Jag känner väldigt, väldigt lite inför dem och jag kan inte rå för det. Det blev något extra tydligt under dagens ridlektion, då min kompis föll av ganska så illa (vi hoppade, hon hade Collo och han snubblade, tror jag, på ett hinder och hon föll av och han typ voltade och landade på henne och ja..).
Självklart var jag orolig för båda, men så fort jag såg att Collo var uppe på benen och verkade okej och så fort jag insåg att min kompis inte brutit något/inte skadat sig allvarligt så typ.. öh.. slutade jag bry mig?
Jag känner mig skit elak som erkänner det, för egentligen vill jag ju bry mig och vara upprörd över vad som hänt och oroa mig för dem. Men det går inte. Detta syns även tydligare när det kommer till min lillebror, om jag "råkar" göra något mot honom och han börjar gråta så tycker jag inte synd om honom, nej, det första jag tänker är mes och sedan står jag och ser kallt på honom.
Det mesta jag någonsin gör när någon slår sig är att försöka se orolig ut och fråga lite tafatt "Hur gick det?". Är svaret på den frågan något annat än "bra" så är jag helt körd, lyckligtvis brukar det finnas folk omkring som kan komma till min (och definitivt den skadades) undsättning.
Denna likgiltighet visar sig inte bara när folk skadar sig, utan även när folk berättar om intressen, vad de gjort i helgen, händelser som gjort dem upprörda etc... Jag vill bry mig, men jag orkar helt enkelt inte? Det förbättras ju direkt inte heller av att jag har social fobi, får panikattacker och är en introvert.
Självklart var jag orolig för båda, men så fort jag såg att Collo var uppe på benen och verkade okej och så fort jag insåg att min kompis inte brutit något/inte skadat sig allvarligt så typ.. öh.. slutade jag bry mig?
Jag känner mig skit elak som erkänner det, för egentligen vill jag ju bry mig och vara upprörd över vad som hänt och oroa mig för dem. Men det går inte. Detta syns även tydligare när det kommer till min lillebror, om jag "råkar" göra något mot honom och han börjar gråta så tycker jag inte synd om honom, nej, det första jag tänker är mes och sedan står jag och ser kallt på honom.
Det mesta jag någonsin gör när någon slår sig är att försöka se orolig ut och fråga lite tafatt "Hur gick det?". Är svaret på den frågan något annat än "bra" så är jag helt körd, lyckligtvis brukar det finnas folk omkring som kan komma till min (och definitivt den skadades) undsättning.
Denna likgiltighet visar sig inte bara när folk skadar sig, utan även när folk berättar om intressen, vad de gjort i helgen, händelser som gjort dem upprörda etc... Jag vill bry mig, men jag orkar helt enkelt inte? Det förbättras ju direkt inte heller av att jag har social fobi, får panikattacker och är en introvert.
Kommentera